d.b

Så som du såg på mig, senaste gången vi träffades. Kärlekslösa ögon, en mun som bara spottar ut vardaglig skit, för att få tiden att rulla. Din kropp valde att sitta långt ifrån mig. Ditt sinne valde att känna mig riktigt ensam när du sa ett kort "hejdå" för att sedan prata med ett par andra kvinnor. Vart fanns den som höll min hand? Viskade att du älskade mig? Som hjälpte mig när jag var sjuk? Det är verkligen imponerande hur en människa kan ändra sig.

Du sårade mig, och gjorde mig förbannad. Inte nog med att du umgicks med min såkallade vän inpå kvällarna när vi hade avslutat vårt förhållande. utan när det väl gällde, att bevisa att man är en bra människa, där kunde du inte välja den svåra vägen, nej du valde den lätta som innebar att vara hård mot dig. Du tror att några meningar räcker som förklaringar. Det var nog det som var värst, efter allt vi har delat.  Så som du har visat att du kan vara, gör mitt hjärta mer svart, det svarta täcker över det röda fina hörnet i mitt hjärta som du knappt äger längre.

Alla dom ord, minnen, vidrörningar, skratt och kyssar, dom är blott ett minne nu. Hur kommer det sig att ditt ansikte, den man  blev förälskad i, har förändrat till någon jag föraktar, ser ner på, och är arg på ? Det går ibland dagar utan att ditt namn kommer upp i mina tankebanor, men när dom gör det brukar jag tänka.. skulle jag givit det en mer chans? Men nej, det var du som inte ville ha mig, och jag orkade inte stå ut med vårt dåliga förhållande, så varför skulle jag ge det en chans bara för jag saknade den killen jag blev kär i? Han finns ju endå inte mer, och kommer inte heller tillbaka.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0